De internationella brigaderna – Richard Jändel
ursprungligen publicerad i ”Kämpande solidaritet”, utgiven 1996 av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Namnet ”Internationella Brigaden” är ett begrepp snarare än en beskrivning av hur de frivilliga var organiserade. Styrkan bestod nämligen av inte mindre än fem brigader: den 11:e till och med den 15:e brigaden, dessutom tillkom en fristående brigad, den 150:e, och några specialenheter inom armén.
De internationella brigaderna utgjorde totalt sett omkring 35 000 man. Ytterligare omkring 5 000 utländska frivilliga deltog i andra delar av den republikanska armén, främst inom den anarkosyndikalistiska milisen men även inom POUM-styrkorna. Därtill kommer lågt räknat ytterligare 10 000 sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra utländska personer. De frivilliga kom från 53 nationer, och var med andra ord i allra högsta grad internationella. De största frivilliggrupperna kom från Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien och USA.
Svenska frivilliga sjömän. Övre raden från vänster: Birger Dahlström (stupad), Gösta ”Göken” Andersson, Holger Ekström (stupad), Henry Olsson (stupad), Nils Fernström (stupad).
Mellersta raden från vänster: Nils Blomkvist (stupad), Ivar Karlsson, Rolf Aronsson (stupad), Rune S. Eriksson (stupad), Erik Sjöberg (dog i Sverige), Allan Eriksson (dog i Sverige).
Främre raden sittande: Helge ”Rekylen” Gerhardsson, Herman Wohlin.
Främre raden liggande: Per Eriksson, Henning Lindgren.
I mitten: den norska författaren Nordahl Grieg, till höger Kajsa Rothman, den första svensk som anslöt sig till de väpnade förbanden i Spanien
Deras insats i Spanien är förmodligen det största frivilliga engagemanget i historisk tid, om man ser till antalet länder som var representerade. Det engagemang som Spaniens sak väckte kan närmast jämföras med Vietnamrörelsen men överträffar denna i omfattning, intensitet och i det väpnade deltagandet. Över hela världen var hundratusentals människor engagerade i Spaniens sak och detta i en tid då TV:n inte fanns och då radio och tidningar inte var var mans egendom. Trots detta kunde ett enskilt lands öde engagera så många människor, vilka före krigsutbrottet kanske aldrig skänkt Spanien en tanke.
Många kulturarbetare engagerade sig i solidaritetsarbetet. En del reste till Spanien, en del kämpade vid fronterna, andra rapporterade till omvärlden. Författarna George Orwell och André Malraux, liksom den danske diktaren Gustaf Munch Petersen, deltog aktivt med vapen i hand. Andra, som Ernest Hemingway, Nordahl Grieg och Lise Lindbaek, skrev direkt från fronten.
Bland de första frivilliga som enrollerade sig i den republikanska milisen var några av de utländska deltagarna i den folkolympiad som skulle genomföras i Barcelona men som stoppades av inbördeskrigets utbrott. Olympiaden skulle fungera som en alternativ idrotts- och kulturfest, en protest mot det reklamjippo för nazismen som Berlinolympiaden format sig till.
När inbördeskriget bröt ut ställdes olympiaden i Barcelona in. En del av deltagarna kom att, tillsammans med tyskar och andra landsflyktiga från fascistiska länder, bli de som grundade de första enheterna i det som skulle bli den internationella brigaden. Samtidigt anmälde sig en del utlänningar till de anarkosyndikalistiska förbanden i nordvästra Spanien.
Den 8 november 1936 marscherade den första stridsklara internationella brigaden genom Madrids gator, 1900 män från främst Tyskland, Frankrike, Belgien, Polen och Storbritannien. Dessa män bidrog starkt till att Francos försök att inta huvudstaden inte bara stoppades utan också till att de fascistiska styrkorna drevs undan. Försvaret av Madrid kröntes med framgång men priset var högt; under två dagars strider förlorade brigaden mer än en tredjedel av sin styrka.
Strömmen av frivilliga växte och nya brigader bildades. De olika enheterna inom de internationella brigaderna valde historiska namn som Pariskommunen, Garibaldi-brigaden, Abraham Lincoln-bataljonen, George Washington-bataljonen, Louise Michel-bataljonen, eller då dagsaktuella namn som Thälmann-brigaden (efter den tyske kommunistledaren), Mazaryk-bataljonen (efter den tjeckiske statsmannen) eller Andersen-Nexö-kompaniet (efter den danske författaren). I början var tillströmningen av frivilliga en spontan aktion som grundades på viljan att hjälpa det spanska folket, och för många av dem som flytt från fascistiska länder innebar deltagandet i internationella brigaden en efterlängtad möjlighet att bekämpa fascismen med vapen i hand.
Medan den amerikanska armén var djupt segregerad samlade Abraham Lincoln-bataljonen frivilliga oavsett etnicitet. Oliver Law (till höger) var den förste svarta amerikan som förde befäl över vita amerikaner.
Efter hand som allt fler frivilliga anlände började i den spanska staden Albacete de internationella brigaderna att formeras. I snart sagt varje land fanns det krafter som hjälpte de frivilliga med biljetter och organiserade resorna. Bakom huvuddelen av dessa resor stod Komintern, på vars initiativ brigaderna också hade bildats.
Den franska huvudstaden var knutpunkt för de frivilliga och på Rue de Lafayette låg brigadernas centrala rekryteringskontor. Åtskilliga organisatörer var välkända politiker och radikaler — eller skulle komma att bli det: den franske kommunistledaren Maurice Thorez, italienaren Palmiro Togliatti och jugoslaven Josip Broz. Den senare kom att bli mer känd under sitt täcknamn ”Tito”. Omkring 60 procent av de frivilliga var kommunister. Men där fanns också anarkister, syndikalister, trotskister, socialister och inte minst en betydande mängd liberaler och antifascister utan partipolitisk hemvist.
Runtom i världen finns monument uppförda till minne av de spanienfrivilliga. Detta monument är australiskt.
Svenskarna
I ett kontor på Drottninggatan i Stockholm satt Knut Olsson och skaffade fram biljetter åt dem som ville åka. Att resa till Spanien som frivillig var inte riskfritt. Många av de svenska spanienfrivilliga fick smyga sig ut ur landet. En lag som antagits i mars 1937 förbjöd svenska medborgare att resa till Spanien. Brottet var belagt med upp till sex månaders fängelse. Några åtal väcktes aldrig, men det visste inte de svenskar som åkte ner.
Den första svensk som anmälde sig som frivillig var värmländskan Kajsa Rothman. Hon deltog som sjuksköterska och kom med tiden att leda Radio Madrids utsändningar på svenska. Samtidigt gjorde hon en enorm insats i solidaritetsarbetet i Sverige. Hennes exempel kom snabbt att följas av fler. De första som reste från Sverige till Spanien för att anmäla sig som frivilliga var dock inte svenskar, utan en grupp tyska syndikalister som reste redan i augusti 1936. Några exakta uppgifter på hur många svenskar som reste finns inte, men siffran torde ligga omkring 520 [Sedan texten publicerades har fler svenska frivilliga kunnat identifieras. Idag är antalet uppe i cirka 550 stycken. – Redaktionell anmärkning] Av dessa stupade såvitt man vet 164, det vill säga en tredjedel. Omkring 80 procent av de [svenska] spanienfrivilliga tillhörde arbetarklassen. Svenskarna var härvidlag exceptionella, det fanns med några få undantag över huvud taget inga intellektuella. De flesta av svenskarna var kommunister, men det förekom också syndikalister, några enstaka socialdemokrater, en del partilösa och några med borgerlig bakgrund.
1 maj i New York 1946 – ”The Abraham Lincoln brigade fights on”
De flesta svenskar kom att tillhöra Georg Branting-kompaniet, vilket ingick i Hans Beimler-bataljonen i den 11: e internationella brigaden (Thälmannbrigaden). Kompaniet bestod av cirka 120 man, varav antalet skandinaver aldrig var större än 8o, resten var spanjorer. De internationella brigaderna utgjordes inte endast av utlänningar. Förbanden var i första hand militära enheter och måste fylla ut leden efter hand som soldater stupade eller sårades och då gick det inte att vänta tills dess att fler frivilliga anlänt. Därmed kom många spanjorer att ingå i de internationella styrkorna.
Brigaderna spelade också en roll som mönster för den republikanska armé som efter hand växte fram. Rent militärt blev brigaderna närmast ett föredöme inom armén. Detta dels på grund av sin hängivenhet, dels på grund av att många frivilliga hade någon form av tidigare militär träning bakom sig. Många spanjorer var dessutom analfabeter och måste parallellt med militärutbildningen få undervisning i att läsa och skriva. Alla svenskar deltog inte i internationella brigaden. Ett mindre antal slogs tillsammans med anarkisterna eller på andra håll. Svenskarna hade gott rykte både vad gällde disciplin och mod. Flera svenskar togs ut till officersutbildning eller andra former av specialtjänster.
Under det sista slag som svenskarna deltog i, Ebrooffensiven, utgjorde Georg Branting-kompaniet ett av de första för att korsa floden och etablera kontakt med fienden. När brigaderna upplöstes i september 1938 beredde sig de flesta svenskar på att åka hem, undantagna de som befann sig som krigsfångar på Francosidan. Med hjälp av svenska UD nådde den första och sista kontingenten, 180 personer, den 7 december Malmö hamn. På kajen väntade tusentals entusiastiska människor trots att klockan var nära midnatt. Vid hemkomsten fick de hemvändande hjälp från LO, Frontkämparnas stödfond och Svenska Hjälpkommittén för Spanien, bland annat i form av kläder och matpengar.
Svenskarna fortsatte att komma hem i mindre och större grupper, de sista inte förrän i slutet av 1939. För många innebar hemkomsten en svår tid såväl psykiskt som fysiskt. Pengarna de fått som starthjälp räckte inte långt och det var ont om arbete. Inflytelserika grupper inom politik och näringsliv var tyskvänliga och de spanienfrivilliga sågs inte med blida ögon. När andra världskriget bröt ut riktades åter ljuset mot de spanienfrivilliga. De, som försvarat demokratin, ansågs opålitliga och många sattes i arbetsläger där de fick mer eller mindre meningslösa arbeten. Även efter krigets slut fortsatte trakasserierna. Flera av de spanienfrivilliga har blivit kallade till förhör hos dåvarande SÄPO, fått sina telefoner avlyssnade eller på annat sätt utsatts för förföljelse.
De spanienfrivilliga har fortsatt sitt arbete mot fascism, för fred och social rättvisa. ”Veterans of the Abraham Lincoln brigade” deltar med egen fana på demonstration 1967 mot Vietnamkriget.
I Spanien har brigadisterna till slut fått ett officiellt erkännande av den spanska staten. 1995 beslöt det spanska parlamentet att uppfylla det löfte som gavs av republikens siste premiärminister, Juan Negrin, nämligen att erbjuda samtliga spanienfrivilliga spanskt medborgarskap. Ett erbjudande som för de allra flesta saknar praktisk betydelse, men som dock utgör ett erkännande av deras insats för den spanska demokratin.
I Sverige har, utanför arbetarrörelsen, något allmänt erkännande av de spanienfrivilligas insatser inte gjorts. Undantag finns dock. Exempelvis upplät Stockholms stad mark och bekostade uppförandet av minnesmärket La Mano. I Göteborg uppfördes genom stadens försorg ett mindre minnesmärke.
Tre spanienfrivilliga i Göteborg, Helmut Kirschey, Gustav Gunnarsson och Nils Sandell på plats vid manifestation på Masthuggstorget för att hedra sina stupade kamrater. Foto från sent 1990-tal vid minnesmonumentet.
Idag finns i världen bara ett 10-tal spanienfrivilliga vid liv. I oktober 2011 fanns fyra av dessa på plats för att delta vid invigningen av monumentet till minne av Internationella brigaderna i Universitetsstaden i Madrid, där de spanienfrivilliga gjorde viktiga insatser.
