Det spanska inbördeskriget och de svenska frivilliga som reste ner för att bekämpa Spaniens fascister har på senare tid uppmärksammats i den politiska debatten. Mot bakgrund av att svenskar idag strider som frivilliga för politiska ändamål i Somalia, Syrien och Ukraina ställs återigen frågan om hur Sverige skall förhålla sig till detta. Det är naturligt att ett intresse väcks för vad som förmår människor i Sverige, framför allt unga, att överge den relativt trygga tillvaron hemma för att strida med risk för eget liv till stöd för en politisk sammanslutning. Varje krigssituation behöver bedömas för sig men vi har hjälpt journalister att hitta information om de spanienfrivilliga för denna typ av reportage, ett exempel är radioreportaget ”Att strida i annat land”.
Vår förening har dock inte grundats för att uppmärksamma frivilliga i krig i största allmänhet, utan för att uppmärksamma den rättfärdiga kamp som fördes mot Francos fascister i Spanien 1936-1939 efter att dessa försökt störta den valda regeringen. I Sverige uttrycktes stödet för det spanska folkets sak både i opinionsbildning och insamling till humanitärt stöd för Francos offer samt att 600 svenskar reste ner som stridande. 170 av dessa stupade i Spanien. Detta var en viktig insats för att i tid bjuda motstånd mot den framväxande fascismen och ge stöd till ett folk som drabbades av den, redan tre år före andra världskrigets utbrott. Efter terrorbombningar och systematiska utrensningar i alla de områden som Franco erövrat blev fascismens praktik uppenbar. 200 000 spanjorer föll offer för Francos terror under och efter inbördeskriget och ännu fler tvingades fly.
Om man buntar ihop alla svenska krigsfrivilliga, oavsett i vilket sammanhang kriget förs och och vilka politiska mål de krigförande har, hamnar man i felaktiga och motbjudande resonemang. Enligt författarna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg (boken ”Svenskar i krig”) stred ett antal svenskar, högst tio, till stöd för general Franco. Från Irland kom mångdubbelt fler för att backa upp generalen. Människor som stred till stöd för fascismen och Francos militärkupp kan inte buntas samman med människor som stred till stöd för Spaniens valda, legitima regering. Franco hade under inbördeskriget ett omfattande stöd av Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. De svenska frivilliga antifascisterna ville med sin insats kompensera för detta förtvivlade läge som det spanska folket stod inför.
De spanienfrivilliga antifascisternas förehavanden kan därför heller inte, som Smålandspostens ledarredaktion gör, klumpas samman med en svensk nazists förehavanden i en milisgrupp i Ukraina. När den moderata tidningen Smålandsposten kallar de spanienfrivilligas kamp och insatser för ”krigsresor” som Sveriges kommunistiska parti anordnade, visar man på en upprörande arrogans och historielöshet. Det är riktigt att det franska kommunistpartiets Paris-kontor hade en viktig roll när Internationella brigaderna, som samlade ca 35 000 anti-fascister från världens alla hörn, upprättades. Att enbart kommunister stred i Spanien stämmer däremot inte, även om denna grupp var dominerande. Socialdemokrater, syndikalister och människor utan någon organisationstillhörighet stred för ett gemensamt mål. Från Storbritannien kom blivande Labour-politiker och ministrar i Margaret Thatchers regering.
Förbudet att resa till Spanien klubbades igenom 1937 som en följd av den non-interventionspakt som Sveriges riksdag hade godkänt, inte av risk för att de spanienfrivilliga ”skulle kunna användas för våldsdåd i Sverige.” Länder som skrev under non-interventionspakten förband sig till att inte stödja någon av parterna i inbördeskriget. Eftersom Tyskland och Italien ogenerat bröt mot denna pakt blev den därför kontraproduktiv för den spanska republiken. När de spanienfrivilliga återvände 1938 hyllades de som hjältar på välkomstmöten i bland annat Malmö, Stockholm och Göteborg. Den liberale tidningsmannen Torgny Segerstedts dom över noninterventionspaktens följder var hård:
”Herrarna i Paris och London ha inte blott lämnat demokratin i sticket ; de ha även satt sina egna länders livsintressen på spel. De ha handlat på detta sätt tack vare att de förväxlat sina och sin klass intressen med sina folks.”
Om de spanienfrivilliga skrev han:
”Vad var det för ungdom, som drog dit ner? En och annan intellektuell, men mest arbetarungdom. Alla vittna om att det var svenska ungdom sådan den är, när den är som bäst. Det var oförfärade, härdade, pålitliga pojkar, som icke skydde någon ansträngning eller ryggade tillbaka för några faror.”
Författaren Hjalmar Söderberg skrev:
”Unga svenska män – jag tackar er för vad ni gjort för framtiden! Snart slår kanske timmen också för oss”
Smålandsposten vill ”kriminalisera deltagande i utländska krig, samt ge brottet ett sådant straffvärde att det prioriteras av polisen.” Detta förslag tar vi som förening inte ställning till. Däremot vänder vi oss emot att en ledarredaktion försöker vinna stöd för denna ståndpunkt genom att förvanska historien om en historisk strid mot fascismen.
