Den nyligen bortgångne sjömannen och författaren Ove Allansson (1932-2016) uppmärksammade ofta de svenska sjömän som stred som frivilliga under spanska inbördeskriget i kampen mot Francos fascister. Hans intervju med spanienfrivillige Erik Wänerås, från Sjömannen 1977, återpublicerades i vår antologi ¡No Pasarán! – spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen (2008).
Från ett köksfönster på Kållandsö kan man skåda ut över världen och se skogsklädda Kinnekulle klättra i höjden på andra sidan Kinneviken. Man kan sluta ögonen och minnas andra berg och höra skottsalvor och skrik – om man heter Erik Wänerås, som mannen bredvid mig. Under en period av sitt liv var han omgiven av berg kalare än Kinnekulle och med grönska bara nedåt dalarna, där bergsbäckar rann med dricksvatten och framförallt: med vatten till kulsprutans kylare.
Mannen intill mig hette på den tiden Svensson och bergen som omgav honom är bland annat de som ingår i Sierra de Guara i det spanska distriktet Huesca, vars nordgräns löper mitt i Pyrenéerna och samtidigt utgör Spaniens gräns mot Frankrike. Vi har talat om striderna i och kring Sierra de Guara, Erik vänder ryggen åt Kinnekulle och säger:
– Vi var inte så många svenskar däruppe, jag vet inte hur det gick för dom andra. Dom spanienfrivilliga som överlevde och som jag träffar ibland slogs på andra håll och i de internationella brigaderna.
Skeppsgossekåren
Erik föddes 1907 i Bräkne-Hoby i Blekinge. Från en månghövdad syskonskara sändes han i tolvårsåldern av styvfadern till en bonde för att arbeta. Styvfadern nekade Erik att lära till snickare, nekade därför att då skulle Erik behöva bo och äta hemma. Hos bonden vantrivdes Erik och lyckades som femtonåring, 1922, komma in vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Erik berättar:
– Stryk fick jag där i Karlskrona, men jag var ju härdad, hade fått spö av både styvfar och bonnen. Nog var det en fruktansvärd pennalism i skeppsgossekåren… Ja, där var man mitt i eländet och hade skrivit på för nio år. Det var ett helvete, men jag fick härda ut. Jag märkte att dom som kom från finare hem hade svårt att klara sig, dom rymde och fick avsked och föräldrarna tog hem dom. Även om jag ibland hade tankar på att straffa ut mig så hade jag inget att återvända till… Men det blev ju bättre efter några år när man fick erfarenhet, jag gick igenom korpralskolan och var luftvärnsartillerist med full utbildning på kanoner och kulsprutor. Jag tjänstgjorde i både jagare och pansarskepp.
Illa ute med skolskeppet af Chapman
Som sextonåring var Erik med fullriggaren af Chapman på långsegling till England, Irland och Madeira. Lätt och vig vande han sig vid att klättra i riggen och övervinna skräcken. Också boxningen hjälpte honom till självförtroende. År 1924 blev han tvåa i lättvikt i sydsvenska mästerskapen, juniorklassen. Erik boxades då också för en ”civil” klubb i Karlskrona.
Nå, resan med af Chapman höll på att sluta i katastrof. Under hemvägen, i Nordsjön, drabbades skolskeppet av mycket hårt väder. Det blåste kring 30 sekundmeter. I kamp med den rasande och vrålande vinden bärgade Erik och de andra allt utom undersegel och mesan, man ”seglade för stumparna”. Somliga segel gick inte att ta in, de blåste ur liken, fladdrade iväg likt kapitulationsflaggor inför det dånande ovädret. En som kapitulerade och inte visade sig på däck under de farofyllda dygnen var fartygschefen, en kommendörkapten. Han låg i hytten och bad till Gud i stället för att ta yttersta ansvaret för manövreringen. Erik menar att nära nog alla ombord ägde för dålig erfarenhet av att manövrera segelfartyg i oväder. Den som räddade både människor och skolskepp, och kunde ta initiativ och ge rätt order i stormen, var en löjtnant som hette Sune Tamm. I praktiken övertog han befälet och var inte ur selen på tre dygn.
Officerarna gjorde mig till socialist
– Det var i flottan jag började komma underfund med hur det står till i världen, dessa grevar och baroner som var officerare och högermän, dom behandlade oss värre än hundar, dom gjorde mig till övertygad socialist. Jag förstod att det var något fel på samhället när översittare och dumbommar som dessa skulle högaktas. Där i flottan började jag läsa Marx, Lenin och många andra. Det mesta jag läste stämde med min egen situation och vad jag såg runt omkring mig, arbetarna var förslavade. Enda stället där dom framgångsrikt hade rest sig var i Sovjet, där dom hade gjort sig av med högerofficerare och baroner. Inte kunde jag hålla käft, som korpral spred jag muntligen mina åsikter… Fanns alltid dom som skvallrade och jag åkte på arrest flera gånger för att jag spred vänsteråsikter, det var ju politisk propaganda gunås. Men officerarna som dagligen och i tjänsten spred högerpropaganda gick fria, dom fick hållas.
Jag minns en gång när jag av en kommendörkapten hade dömts till tio dagars arrest. ”Ni skulle egentligen degraderas!” röt han högröd i fejset. ”Ja för faen”, sa jag och höll fram armarna med korpralstecknen. ”Ta fram saxen och klipp av dom här djävla banden!” Han bara stirrade, bara för att jag ville bli degraderad fick jag det inte.
Till handelsflottan och Fidjiöarna
När de nio kontrakterade åren var till ända lämnade Erik utan saknad det militära och mönstrade 1932 lättmatros i transaren Anten. Med ångaren Anten gick resan till Australien. Efter vad Erik minns plockades oljebrännaren bort där på australkusten. Man återgick till eller började av någon anledning med kolfyrning.
Luggad av lokala monsuner drog sen röken från Antens skorsten i nordöstlig riktning, mot Fidjiöarna. På Fidji-, Tonga- och Samoaöarna lastade Anten under två månaders tid kopra och naturligtvis – kopralöss. Ja, man fick ibland invänta last och det hade varken Erik eller kamraterna något emot, även om klimatet var påfrestande och slog hål på palmbladsromantiken.
Så här långt efteråt talar Erik om ett beskt, törstsläckande och inhemskt öl han drack där på öarna:
– Jag har för mig att det kallades kawakawa och gjordes av kawaroten. Ja, man upplevde en hel del där under två månader, men det tar för lång tid att berätta här.
Tropisk hetta och så hem till isflaken: ideliga klimatombyten hör till sjömansyrkets många påfrestningar. Erik berättar:
– Man kunde vakna av att man frös och fann då att det var rimfrost på skotten, det hände till exempel i en båt som hette Jyllsboda. Hon var en liten fernströmmare på trehundrafemtio dödsviktston och hon gick med på sten från Sverige, Norge till Holland, Belgien.
Under frivakterna läste Erik mycket, både skönlitterärt och politiska verk. Tillståndet i världen och de svåra förhållandena till sjöss gjorde att Erik anslöt sig till Kommunistiska sjömansklubben i Göteborg. Ateist blev han efter att ha sett en del av den katolska kyrkans makt och rikedomar. När Mola, Franco och den fascistiska officersjuntan i förbund med falangister, carlister, katolska kyrkan och andra högerelement revolterade mot republiken och den lagligt valda spanska regeringen hade Erik liksom de flesta sjömän ingen svårighet att ta parti: det gällde att möta fascismen redan i Spanien, annars skulle den erövra Europa. Läget var redan illa nog med Hitler och Mussolini vid makten i Tyskland och Italien.
Till Spanien via Marseille
– Sällan har världen skådat större hyckleri än noninterventionsavtalet, säger Erik bittert, ”det var ju så att medan västmakterna med England i spetsen vägrade den lagliga spanska regeringen vapen så strömmade tyska och italienska flygplan, vapen och truppsändningar in i Spanien, till Franco. Engelska regeringen spelade en ful roll, engelsk storfinans ägde ju bland annat många spanska järnvägar och man var väl rädd att spanska folket skulle ta över dom om republiken segrade… Här hemma hade ju riksdagen antagit lagen av den 5 mars 1937, den gav sex månaders fängelse för den som for till Spanien och slogs. Jag kan tala om för dig att den lagen sporrade istället för att avskräcka socialister.
Något över 500 svenska frivilliga slogs på republikens sida mot Franco, man vet att cirka 170 stupade. Ungefär 300 kom hem och resten är försvunna. Dominerande yrkesgrupp bland svenskarna var sjöfolket.
I augusti 1937 kom Svenska Lloyds s/s Ivernia till Marseille. Utan att fråga någon överhet om lov stegade Erik, vännen Gustav Sandin och en norrman iland med den lilla utrustning man hade, började gå mot spanska gränsen.
En vecka i Barcelona
– I Barcelona stannade vi en vecka för vapenutrustning. Själv var jag ju utbildad mördare sen tiden i flottan. Jag fick hand om en vattenkyld kulspruta av 1911 års modell och kompisen Gustav skulle sköta bandet. Den som hade hand om den så kallade gerillaplutonen var en rysk löjtnant som varit med i ryska revolutionen. Han var en pigg tusan och ingen skrivbordsmilitär, kontoret hade han på fickan.
Dom gerillatrupper jag tillhörde var inte den sortens gerilla som hålls bakom fiendens linjer, vår uppgift var att inom ett bergsområde hålla vissa bergstoppar eller höjder. Front? … Ja, det var väl en sorts front eftersom vi hade småstyrkor på bergstopp efter bergstopp och kunde hålla uppsikt över fiendens rörelser. Till en början, innan fascisterna fick förstärkning, låg dom precis som vi utspridda på bergskammar, bevakade oss och gjorde ströanfall. När jag kom då i augusti 1937 höll ju republiken ännu en remsa uppe vid Biscaya och man sa att vår uppgift så småningom skulle bli att nå förbindelse med styrkorna där. Men fascisternas övermakt med flyg och sånt var för stor och republikens styrkor kapitulerade ju i oktober där uppe vid Biscaya. Men vissa gerillastyrkor slogs i Asturiens berg till 1948, gav upp först när det stod klart att västmakterna skulle låta Franco sitta i orubbat bo efter andra världskriget… Hur som helst fick vi aldrig dom förstärkningar vi behövde i dom norra utlöpningarna till aragoniska fronten. Republiken hade för små resurser.
Innan vi drog ut från Barcelona delade vi frivilliga upp oss i grupper på tjugo, trettio man. I vår grupp var vi tjugofyra man, skandinaver, tre engelsmän, spanjorer förstås… Till chef valde vi en svensk, Björkman. Förnamnet har jag glömt. Han stupade sen, efter det blev jag sårad.
Motorcyklar och åsnor
De republikanska linjerna utmed Aragonfronten bildades och hölls till en början av arbetarbrigader och arbetarmilis från Barcelona där anarkister, syndikalister, kommunister och socialister i blodiga gatustrider under juli 1936 slog ned högermilitärens revolt. Under den berömde anarkistledaren Durruti drog arbetarmilisen i slutet av juli ut från Barcelona för att befria Zaragoza, vilket misslyckades.
När Eriks grupp på tjugofyra man ungefär ett år senare drog upp i bergen fick man åka lastbil en tredjedel av vägen, sen blev vägarna för dåliga, man marscherade. Till hjälp att frakta utrustningen hade man några åsnor och två motorcyklar med sidovagnar. Gruppen nådde målet i Sierra de Guara utan andra förluster än en åsna, den hade stupat vid en strid med falangister, vilka låg i bakhåll.
Gerillagruppens framryckning ingick i republikens offensiv längs Aragonfronten. Största framgången var att staden Belchite längre söderut erövrades, därefter körde offensiven fast.
Eriks grupp hade att förflytta sig från den ena bergskammen till den andra inom ett område av åtta-tio mil. Som närmaste hade man fem, sex mil till franska gränsen. Motorcyklarna användes för patrull- och förbindelsetjänst längs smala och dåliga bergsvägar, kantade av stup. När läget tillät körde Erik någon gång i förbindelsetjänst. Men åsnorna visade sig mer användbara där bland bergen, även om också de kunde råka illa ut.
En gång när läget var svårt och gruppen låg förskansad på en bergstopp och väntade anfall från Francos marockanska trupper fann Erik att han bara hade ett band, 200 skott, till kulsprutan. Gruppens andra kulspruta hade det ännu sämre ställt.
Man sände då en norrman med en åsna till en annan höjd där det fanns en republikansk styrka och ammunitionsdepå. Norrmannen dröjde: patrullen som sändes ut fann till all lycka norrmannen dignande och dödsstrött under en börda på tio band eller 2000 skott. Åsnan hade trampat fel och störtat ner i en ravin och norrmannen var tvungen att klättra ner efter ammunitionen.
Fascisterna anfaller
I sista minuten återvände patrullen med ammunitionen. När morerna anföll, ledda av spanska officerare, var de tjugofyra männen redo. Erik berättar:
– Vi såg dom komma där långt nedanför oss och avancera uppför sluttningen, dom var många flera än vi, dom hade väntat och måste ha fått förstärkningar. Men Björkman var lugn och sa att vi inte skulle skjuta ett skott förrän dom var trehundra meter ifrån oss, han angav klippblock och buskar som avståndsmärken. Då när morerna var trehundra meter ifrån oss skulle vi bara skjuta enstaka skott med gevären så att dom trodde att vi inte hade någon vidare ammunition. När dom sen hunnit högre upp och var på ungefär tvåhundra meters avstånd skulle våra kulsprutor och alla öppna eld. Man var spänd förstås och jag tyckte det tog evigheter innan dom var trehundra meter ifrån oss. Det är längesen nu, men det konstiga är att jag tydligast minns morernas benlindor, dom liknade såna man såg på jägare. Ja, sen slängde dom sig ner inför vår spridda skottlossning, men dom var snart på framryckning igen och blev allt oförsiktigare. När vi plötsligt brakade på med allt vi hade och jag lät kulsprutan sprida så föll dom i rader och dom övriga drog sig tillbaka och vi anfölls inte på en vecka.
– Var du rädd?
– Inte förrän efteråt, då fick jag ont i magen. Men under anfallet var kulsprutan det enda jag hade i skallen. Likadant var det i andra strider, man tydde sig till kulsprutan som om den var det enda verkliga i hela världen, den … ja, den levde där liksom förenad med mig och tomhylsorna for iväg åt vänster, och till höger sträckte Gustav bandet en halvmeter från sprutan. Jag överdriver inte när jag säger att sprutans ratatatata gav styrka åt hela gänget… Vi vårdade den som ett nyfött barn och såg alltid till att vi hade vatten i reserv till kylaren, hellre fick vi törsta själva.
– Hur kändes det att döda människor, tänkte du på sånt?
– Inte just när det skedde, det gällde ju dom eller oss. Men efteråt … klart att man funderar. På sätt och vis var jag konsekvent i min antimilitarism, det var ju yrkesmilitärer vi slogs emot. Men, men … det var ju hemskt med morerna, att man måste döda dom. Fascisterna som ju också är rasister utnyttjade just dom människor dom föraktade för att ta makten i Spanien, då dög dom färgade.”
– Du kunde när som helst stryka med, hur kändes det?
– Jag visste ju vad jag hade gett mig in på, jag hade anmält mig frivilligt och av övertygelse. Jag var beredd att dö. Fast det vore hyckleri att säga att jag inte var rädd. Som jag sa kom våndan efter en drabbning, men också när man väntade anfall.
Mannen i khaki
– I september 1937 kom en dag en grupp på sju man gående upp mot våra ställningar, vi hade förstås spanare ute och visste att dom sju var dom våra, att dom hade utfört sprängningar bakom fiendens linjer. Vi var också varskodda att sammanlagt skulle det komma ett tjugotal man, dom behövde vila efter att ha sprängt järnvägar och broar. Ja, det var väl uppe vid Jaca. Dom första sju linkade upp mot oss och jag såg hur trötta dom var. En av dom hade ljusblont skägg och var minst lika skitig och såg lika trött ut som dom andra, men man såg att han var bättre klädd, i knäppkängor, khakibyxor och skjorta och jacka i khaki och med en stabil ryggsäck. Han hade revolver i bältet och gevär precis som dom andra. En av dom sju nykomna var norrman och jag pekade på killen i khaki och sa: Vad är det för en? Den, sa norrmannen, han är ju journalist och jänke och heter Hemingway. Ja, då kände jag igen honom från ett foto, men han var ännu inte så berömd då på trettiotalet. Hemingway hade varit med om sprängningarna bakom fiendens linjer och det var det stoffet han sen använde i Klockan klämtar för dig.
Det blev att Hemingway och dom andra stannade hos oss nästan två veckor och han bad ibland att få följa med ut på spaning. Ryggsäcken hans var tung, han hade whisky där och nog
drack han en del, även vin, men vem gjorde inte det … Det blev så att jag körde honom i motorcykelns sidovagn och han kallade mig Svånne, hörde hur dom andra sa Svenne, jag hette ju Svensson på den tiden.”
Vi kuskade runt längs dom bedrövliga vägarna och ibland bad han mig stanna och satt då och skrev i sin eviga anteckningsbok. Jag minns att han en gång frågade mig om svenskarna i Spanien. Det är mest sjöfolk, sa jag. Ja, jag tänkte väl det, sa han. En gång fick jag motorkrångel och vi kopplade loss sidovagnen och pallade upp den. Klarar du att leda hojen själv till den där byn Svånne, undrade Hemingway. Jag nickade och då satte han sig i sidovagnen och började skriva igen. Men det är klart att jag hade ett slit innan jag kom till byn och hittade hjälp, själv var jag precis ingen motormänniska. När jag kom tillbaka med hojen i trim satt Hemingway i sidovagnen och sov. Han vaknade och flinade och sa att kommer du nu, Svånne … Ibland var han väldigt tyst, satt och funderade och var nästan ovänlig när man försökte snacka med honom.
Efter nyår ideliga anfall
Erik berättar att det var dåligt med maten, det var mest bröd och torrskaffning. Det var inte alltid man fick ett lagat mål om dagen. Skedde det så var det soppa, i bästa fall med några köttbitar. När maten sinade och läget tillät gick man ut på jakt. Han lyckades några gånger skjuta kaniner och vid två tillfällen hjortar. Då var det fest. Men Eriks mage led av den ovana födan, han hade ibland värk dagar i sträck. Till detta kom plågan av att inte kunna hålla sig ren från löss och liknande elände.
Utrustningen i klädväg var de blåställ och annat Erik hade haft med sig från s/s Ivernia, man slogs i blåställen. Det enhetligaste i klädväg var baskermössorna. Sov gjorde man inlindade i filtar och på bädd av ris, bäst var om man kunde sova i en grotta, då behövde man inte heller skärma elden. Naturligtvis turades man om att gå vakt för att inte överraskas nattetid.
Vintern kom men medförde inte mycket snö i området, mest var det hagelskurar och det var otrevligt nog. Efter nyår ökade trycket från fascisterna, som blev starkare och starkare numerärt och vapenmässigt. Spaningsflyget, italienska eller tyska maskiner, var närgånget och hängde över bergstopparna. Men gruppen utsattes inte för bombanfall så länge Erik var med.
I södra ändan av Aragonfronten var vintern strängare, staden Teruel har ofta mycket låga temperaturer. I februari 1938 återerövrade fascisterna Teruel och sedan började raset för republikens styrkor i området; i april nådde Francostyrkorna Medelhavet och skar av Katalonien och Barcelona från centrala Spanien.
Uppe i norr och under de första dagarna i april anföll fascisterna stup i ett och det var vid den tiden Erik sårades i båda benen. Om detta berättar han:
– Först märkte jag att det var något med vänster ben, sen stack det till eller liksom brände till i höger ben, under knät … Jag sköt bandet ut och förstod att attacken var tillbakaslagen för den här gången och märkte med ens hur matt jag var. Gustav skrek att jag blödde utav tusan och tog över kulsprutan och det nya bandet, och några andra kompisar skar upp byxbenet och drog åt med en trasa under knät. Tog en vecka innan jag kom till sjukhus i Barcelona, det var ju bedrövliga vägar. Men sjukvårdarna var fina och jag fick sprutor mot värken. I Barcelona visade det sig att jag fått ytliga splitterskador på vänster ben, men att en kula gått igenom högerbenet under knät och skadat en sena där. Det var ändå inte så farligt, men jag var till en början mycket matt av blodförlusten … Före mig hade fem, sex stycken i gruppen blivit lättare skadade dom där aprildagarna, men norrmannen som var med mig från Ivernia hade fått ett skott i bröstet och var död. Jag kan inte komma ihåg vad han hette.
När Erik kom ut från sjukhuset var benet inte helt läkt och han plågades dessutom av ständig magvärk. Han beslöt då, efter åtta månader i Spanien, att ta sig hem. Detta skedde via Marseille och en dansk båt.
Frampå senhösten var han någorlunda återställd och hade tankar på att återvända, men förstod att läget var hopplöst. Västmakterna svek republiken och fascisterna skulle segra. Han skulle offra livet till ingen nytta.
Tacken
Hur belönades då den som hade kämpat för demokratin i Spanien? Ja, magen var ständigt på bommen, den reumatism som grundlagts i kalla skansar och dåliga fartygsbostäder förvärrades i de spanska bergen. Det är inte av skottskadorna Erik idag går illa, det är av reumatismen. Värst är det med händerna: de är förvärkta och förvridna, men högerhanden är ändå någorlunda tack var inopererade plastgångjärn.
Då, 1938–39, märkte Erik att spanienkämpar svartlistades på sjömansförmedlingen i Göteborg, inte öppet – man skyllde på annat. Erik:
– Vi var uppe några stycken hos Sjöfolksförbundets ledning och snackade, men förbundet hade svårt att ingripa när svartlistningen skedde i smyg.
Så långt efter spanska inbördeskriget som i början av femtiotalet trakasserades Erik och likasinnade i USA, under den tid McCarthy härjade. I Baltimore, dit Erik kom som båtsman i en transare, fick han sitta tre dygn i arrest och betala böter därför att immigrationsmyndigheterna, förmodligen genom Säpo och CIA, visste att han varit i Spanien.
För att återvända till 1938, lyckades Erik på hösten få en båt: transaren Goonawarra. Hon gick när andra världskriget var ett faktum utanför spärren. År 1940 tvingade magbesvär Erik att sjukavmönstra i Baltimore. Hem till Sverige kom han efter diverse äventyrligheter 1941 och hämtades av polisen, han var ju ”stammare” och hade inkallelseorder liggande sen 1939. Märkligt nog sa man då inget om Spanien.
I patrullbåt från Vänern
En del av militärtjänsten gjorde Erik på Vänern och i två av Styrsöbolagets passagerarbåtar, förhyrda av staten, bestyckade och i tjänst som patrullbåtar. Erik lärde känna Vänern ganska så väl och träffade vid permission och dans i Lidköpings Folkets park den kvinna som kom att bli livskamraten.
Men Erik hann också med att drabbas av sex månaders straffkommendering med vägbygge på ön Senoren utanför Karlskrona. Han och likasinnade hade spridit flygblad mot nazistiska officerare, påtalat vilken fara dessa utgjorde om tyskarna anföll Sverige. Senoren var ett interneringsläger för människor med vänsteråsikter. Det fanns ju som bekant flera sådana läger i Sverige där vänstersossar, kommunister, syndikalister och andra som var beredda att försvara Sverige satt i förvar – åtminstone medan det gick som bäst för Hitler, före Stalingrad. Kusligt var att naziofficerarna, de verkliga säkerhetsriskerna vid ett eventuellt tyskt angrepp mot Sverige, gick fria.
Efter kriget, 1945, gifte sig Erik, tog namnet Wänerås och bosatte sig på Kållandsö. Han fortsatte i handelsflottan och for båtsman i närmre tjugo år, mest i transare. Frivakterna utnyttjade han till att läsa och skriva lyrik och någon gång insändare till tidningen Sjömannen. Redan i slutet av femtiotalet fick han då och då söka läkarvård för sina förvärkta händer. Så en dag 1963 var det klippt: sjömansläkaren nekade friskintyg. Där stod Erik stirrande ned på händerna, tänkte på alla vajrar och trossar han splitsat, alla de kapell han sytt.
Det blev att kliva iland efter 27 år till sjöss, närmre 40 år om man räknar tiden i flottan och patrulltjänsten på Vänern. Efter tre års arbete på skyddad verkstad i Lidköping förtidspensionerades Erik 1967.
Fortfarande i gerillan
Nuläget? Reumatisk värk, nedsatt hörsel – men tid att tänka och läsa och skriva. Erik arbetar på en berättelse om sitt liv, fortsätter också att skriva lyrik och kortprosa. Det går sakta och i ständig kamp med reumatismen. Dessutom fortsätter Erik gerillakampen: denna gång i de berg av borgerliga lokaltidningar som omger människorna i den landsdel han lever. Mödosamt knackar han ned insändare som bemöter okunnigheten i reaktionära insändare och artiklar. Han är oerhört beläst och citerar ofta världens stora tänkare. Eriks insändare visar att han inte bara är övertygad socialist utan också ateist och numera: pacifist.
Även om man hos den gamle spanienkämpen ibland skymtar bitterhet och misströstan inför den så kallade mänskligheten ger han inte upp. När jag lämnar Erik för att gå tre kilometer till bussen vill jag till hans haltande gestalt ropa ”¡No pasarán!” eller fritt översatt: ”Vi släpper inte förbi dom!” Men det skulle för min egen del framstå som patetiskt och jag avstår.
[Tidigare publicerad i Sjömannen nr 8/1977]
