Vi återpublicerar en text om inbördeskrigets bakgrund och förlopp, skriven av Richard Jändel, tidigare publicerad i boken ”Kämpande solidaritet”, utgiven 1996 av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Bakgrund
Åren efter första världskriget innebar för den europeiska arbetarrörelsen en period av restaurering och ideologiska vägval. Efter den II:a Internationalens kollaps i samband med krigets utbrott, utkristalliserades de revolutionära och reformistiska skiljelinjerna med hårda och sedermera ödesdigra motsättningar som följd.
Kommunisternas vänsterradikala linje förenade dess fiender, och vidare revolutionsförsök efter omvälvningen i Ryssland krossades med skoningslös brutalitet. Socialdemokratins reformistiska politik blev mera framgångsrik och ledde till inbrytningar i den västerländska demokratins borgerliga hegemoni.
Förändringen av det gamla klassamhället gick trögt även om framgångar uppnåddes på sina håll när det gällde rösträtt och erkännande av arbetarrörelsens organisationer. På andra håll fortsatte det gamla och närmast feodala fortrycket.
Ekonomiska kriser skapade massarbetslöshet, social misär, politisk oro och instabilitet. De borgerligt-demokratiska institutionerna sviktade och kapitalet satsade på fascismen för att hejda en ny revolutionsvåg. Börskraschen i New York 1929 innebar en total djupdykning för den kapitalistiska ekonomin och arbetarrörelsen tvangs på defensiven.
I depressionens spår växte de fascistiska och nazistiska rörelserna. De lovade arbete, lag och ordning, och spelade på nationella revanschistiska stämningar och rasfördomar. Det fascistiska maktövertagandet i Italien 1922. och i Tyskland 1933, som ledde till järnhård diktatur skedde i stort sett utan vapenmakt, men hade föregåtts av våldsamma attacker mot arbetarrörelsens verksamhet och organisationer. Även i demokratiska länder som Sverige tilläts fascister och nazister att gå mycket långt i sina provokationer.
Tanken på en folkfront mot fascismen med deltagande av både arbetarrörelsen och borgerligt demokratiska krafter, växte fram och förverkligades i Frankrike. Detta förstärkte viljan och förmågan att skapa en bred samling mot fascismen även i andra länder.
Spanien
Vid 1900-talets början fanns bara spillror kvar av det en gång gigantiska spanska imperiet. Moderlandet Spanien bestod av ett flertal regioner där människor hyste stark lojalitet mot det egna området, medan misstron mot centralmakten i Madrid var stor. Analfabetismen var utbredd och fattigdomen skriande bland stora befolkningsgrupper.
Den industriella utvecklingen var svag med vissa undantag i norr. För majoriteten av spanjorerna var lantbruket huvudnäringen. De som arbetade med jorden kunde i huvudsak delas in i tre grupper: de jordlösa daglönarna, de självägande bönderna och arrendatorerna. Själva lantbruket karaktäriserades av ålderdomliga metoder och maktfullkomligheten hos en godsägarklass som vanligen saknade allt intresse för att utveckla sina egendomar. I många fall levde jordägarna i städerna och besökte bara sina egendomar någon gång per år. När godsägarna så önskade kunde de låta jorden ligga i träda, trots att miljoner spanjorer levde på svältgränsen.
Ägandet av jorden var mycket ojämnt fördelat. Över hälften av marken ägdes av storjordägare. En tämligen stor egendom, med spanska mått mätt, var 100 hektar men det fanns egendomar på över 30 000 hektar. Den andra hälften av marken ägdes eller arrenderades av landets småbönder. Dessa hade ofta endast några få hektar till sitt förfogande och levde under nästan lika svåra förhållanden som lantarbetarna.
Omkring två miljoner var småbönder, en och en halv miljon arrendatorer och cirka en och en halv miljon lantarbetare. Resultatet av missförhållandena var fattigdom och en hunger efter jord som gång på gång drev lantarbetarna till uppror och jordockupationer.
1909 inledde Spanien ett kolonialkrig i Marocko. Kriget skulle pågå till 1926 och i dess spår följde en rad militära och finansiella skandaler i vilka även kungen var inblandad. Ett faktum som gjorde att ett redan illa sett kungahus popularitetsmässigt nådde ett lågvattenmärke.
Sommaren 1923 tog parlamentet sommaruppehåll och inkallades inte mer. Istället grep general Miguel Primo de Rivera makten genom en oblodig kupp. De Rivera, som stödde sig på militären, förbjöd genast politiska partier och all opposition förföljdes. Trots detta var diktaturen med spansk måttstock mild. En starkt begränsad facklig verksamhet tilläts och ett ambitiöst program för offentliga arbeten inleddes. Satsningen på offentliga arbeten resulterade främst i att det spanska vägnätet moderniserades. Under några år förbättrades den spanska ekonomin och ett visst mått av politiskt lugn inträdde. De ekonomiska framstegen fick dock ett tvärt slut i och med börskraschen på Wall Street 1929.
Primo de Riveras popularitet sjönk och han bad sina officerskamrater om fortsatt förtroende. När han inte erhöll detta stöd avgick han och lämnade Spanien i januari 1930 för att aldrig återvända.
Året därpå föll också monarkin. Ett kommunalval hölls och monarkisterna led ett svidande nederlag som ledde till att också kungen, Alfons XIII, lämnade landet.
Arbetare och studenter firar utropandet av den spanska republiken i Madrid 1931
Republiken Spanien
1931 blev Spanien republik. Ett fattigt, underutvecklat land med starka sociala och politiska motsättningar. Förtroendet för det parlamentariska systemet var mycket svagt på grund av det allmänt utbredda valfusket. I realiteten styrdes Spanien av tre grupper: godsägarna, som
behärskade landsbygden med hjälp av den halvmilitära poliskåren Guardia civil, katolska kyrkan – oerhört rik och med i det närmaste full kontroll över landets utbildningsanstalter, samt en krigsmakt med världens största officerskår i förhållande till antalet soldater. Det gick en officer på nio meniga. Under 1930-talet hade Spaniens befolkning stigit till 24 miljoner. Av dessa var 2-3 miljoner industri- och gruvarbetare och cirka 5 miljoner lantarbetare och bönder. Industrin var dåligt utvecklad med undantag för Barcelona, Madrid, Asturien och Biscaya-området. Textil-, byggnads-, gruv- och metallindustrin dominerade. En majoritet av arbetarna var politiskt medvetna och koncentrationen av gruv- och industriarbetare till några få områden gjorde att deras förmåga att påverka var relativt stark i förhållande till deras antal. I huvudsak var dock Spanien fortfarande ett jordbruksland.
Problemen i landet koncentrerades, förutom jordfrågan som nämnts tidigare, till två stora frågor. Den första gällde huruvida landet skulle vara en demokrati eller diktatur. Spanien hade inte haft någon borgerskapets revolution och man var i praktiken på väg från en feodal diktatur till en mera modern, industrialiserad och demokratisk stat. Den andra frågan var den regionala självstyrelsen. Spanien hade aldrig varit ett helt enat land mer än till namnet. Flera landsdelar krävde autonomi och respekt för sin kulturella och historiska särart. Katalonien och Baskien var de mest framträdande representanterna för denna regionalism.
Arbetarrörelsen och de traditionellt antifeodala och antiklerikala grupperna inom borgerligheten var de som stod emot de militära och feodala makthavarna. Arbetarrörelsen i sig var dock splittrad. Ända sedan 1800-talet hade anarkosyndikalismen, med sin tradition av direkta aktioner, en stark förankring hos industriarbetarklassen och även hos många lantarbetare och småjordbrukare. Anarkisterna arbetade fackligt och politiskt genom sin landsorganisation CNT, Confederacion Nacional de Trabajo, och senare genom sin rent politiska gren FAI, Federación Anarquista Ibérica. Geografiskt hade anarkismen sina starkaste fästen i Katalonien och Andalusien.
Den andra stora landsorganisationen var UGT, Union General de Trabajadores. UGT var starkt marxistiskt influerat och reformistiskt inriktat. Partipolitiskt var organisationen knuten till det socialistiska partiet PSOE, Partido Socialista Obrero Español. De båda landsorganisationerna konkurrerade om arbetarklassens stöd och bekämpade tidvis varandra med hårda metoder.
Spanien hade två kommunistiska partier: PCOE, Partido Comunista Obrero de España, ett parti med stark anknytning till Kommunistiska internationalen (Komintern) och därmed till Moskva, samt POUM, Partido Obrero de Unificación Marxista, ett revolutionärt antistalinistiskt parti. Båda partierna var små och hade endast ett marginellt inflytande.
Till vänstern räknades ocksâ Republikanska vänstern lett av Manuel Azaña och Martinez Barrios Republikanska unionen samt Esquerra, det katalanska separatistpartiet. Alla tre partierna var i grunden borgerliga men räknades ändå till vänstern.
Den politiska högern bestod av en rad partier. Störst var CEDA, Confederacion Española de Derechas Autónomas. Partiet var egentligen en union av konservativa katolska partier och dess ledare, José Maria Gil Robles, var en varm beundrare av fascismen. Han hade besökt Tyskland 1933 och blivit inspirerad av den nazistiska rörelsen.
Till höger om CEDA stod det spanska fascistpartiet, Falangen, La Falange Espanola. Partiet leddes av José Antonio Primo de Rivera, son till den gamle diktatorn Primo de Rivera. Partiets symbol var oket och pilarna, medlemmarna bar blå skjortor. Trots ihärdiga försök och moraliskt stöd från både Tyskland och Italien lyckades partiet aldrig att bli ett massornas parti. Först i och med inbördeskriget kom det att få ett verkligt inflytande. Bland högerpartierna befann sig också monarkisterna som utgjordes av två partier, Alfonsisterna och Carlisterna. Partierna var sinsemellan rivaler då de stod bakom var sin kandidat till kungatronen, men de var förenade i sitt motstånd mot republiken och den politiska vänstern.
Till mittenpartierna räknades Alejandro Lerrouxs parti Radikalerna, De progressiva, Alcalà Zamoras anhängare, Centerpartiet, La Lliga, de katalanska affärsmännens parti och det baskiska Nationalistpartiet.
Parlamentsvalet 1931 blev en seger for vänstern. Liberalen Manuel Azana bildade en regering som genomförde betydande reformer. Officerskårens numerär skars ner, en försiktig jordreform inleddes, en blygsam inkomstskatt infördes, religionsfrihet proklamerades. Kyrkan skildes från staten och staten tog över ansvaret för undervisningen. Baskerna och katalanerna fick också många av sina självstyrelsekrav tillgodosedda.
En reaktion från högern på regeringens reformer lät inte vänta på sig. I augusti 1932 försökte generalen José Sanjurjo genomföra en militärkupp men den misslyckades.
Den spanska republikens fana har under senare år förekommit allt oftare vid folkliga demonstrationer. Kampen för social rättvisa, stärkt demokrati och rättssäkerhet kopplas till den spanska republikens ideal. De villkor som ställdes upp för övergången till demokrati efter Francos död ifrågasätts allt mer öppet.
Högern går framåt
Inför valet 1933 inledde högerpartierna en valteknisk samverkan. Vänstern i sin sida stod splittrad, bland annat genom att anarkosyndikalisterna vägrade delta av ideologiska skäl.
Högern vann valet och den nya regeringen, ledd av det radikala partiets ledare Alejandro Lerroux, raserade den tidigare regeringens reformer. Bland annat innebar det sänkta löner för arbetarna, höjda hyror och ett ökat ekonomiskt tryck mot arrendebönderna. Följden blev
en rad strejker och våldsaktioner. Anarkisterna överföll Guardia Civils posteringar och stegvis närmade sig Spanien ett inre krigstillstånd under 1934. Regeringen Lerroux fortsatte trots detta på den inslagna vägen. Prästerna återfick snabbt sina lärartjänster och jordreformen lades på is. Inom högern fortsatte konspirationerna och man började köpa vapen av Mussolini. I oktober breddade regeringschefen sin ministär genom att ta in tre representanter for CEDA. Lerrouxs förändringar fick den redan spända situationen att explodera. Den 5 oktober utlyste UGT generalstrejk. I Kataloniens huvudstad Barcelona utbröt ett separatistiskt uppror. Men den katalanske presidenten och hans regering blev omedelbart arresterade och upproret kvästes.
I Asturien utbröt fullt krig. Anarkister, socialister och kommunister stod där eniga. De fruktade att CEDA skulle genomföra en statskupp och avskaffa demokratin så som skett året innan i Tyskland. För att undvika detta tog de saken i egna händer. I den asturiska staden Mieres utropades en socialistisk republik och inom 10 dagar hade revolutionärerna mobiliserat 10 000 man.
Regeringen tillkallade generallöjtnant Francisco Franco, som med hjälp av spanska främlingslegionen, marockanska trupper och flyg krossade upproret. Den 17 oktober erövrades Oviedo, republikens centrum. Francos trupper gick oerhört hårt fram, tortyr och avrättningar var regel. Minst 2 000 personer dödades under detta uppror. Händelserna i Asturien gav Franco hans öknamn ”slaktaren från Asturien”.
I upprorets spår följde massarresteringar i november och december, kanske så många som 30 000 fängslades. Fängelserna fylldes med anarkister, kommunister och socialdemokrater, men även med den borgerliga vänsterns ledare.
Folkfronten
1935 sprack koalitionen av högerpartier och presidenten fick utlysa nyval. Vänstern, vis av skadan, bildade efter fransk modell en demokratisk folkfront, Frente popular. I denna folkfront förenades socialister, kommunister och den borgerliga vänstern. Anarkisterna ställde sig visserligen utanför men uppmanade sina medlemmar att rösta på folkfronten.
Vid valet 16 februari 1936 fick Frente popular en majoritet av rösterna, med socialisterna som största parti. Av sammanlagt 473 platser i parlamentet fick folkfronten 263, högern 133 och centern 77. Med andra ord en klar seger som pekade ut vart folkets vilja strävade. Trots socialisternas framgångar i valet bildade de inte regering utan denna bildades av de tre borgerliga partierna inom folkfronten: vänsterrepublikanerna, republikanska unionen och Esquerra.
Manuel Azaña blev regeringschef och hans första åtgärd var att ge tiotusentals politiska fångar amnesti. Den nya regeringen inledde ett program som innebar vissa begränsade reformer, vilka bland annat innebar att Katalonien återfick sin relativt självständiga ställning och den katolska kyrkan förlorade återigen greppet om skolundervisningen. En långsam jordreform inleddes, för långsam ansåg lantarbetarna som i sin förtvivlan började ockupera jord. De närmaste månaderna följde en rad kravaller, bränder och politiska mord. Situationen blev alltmer spänd och som så många gånger förr i Spaniens historia utgjorde officerskåren det största hotet mot demokratin. Det finns en tradition i Spanien av militärt maktövertagande, så kallade pronunciamientos, och 1936 hade sedan lång tid rykten florerat om en förestående kupp. Detta var regeringen Azana väl medveten om och vidtog en rad åtgärder. Flera höga militärer förflyttades till poster där man trodde att de inte utgjorde någon fara. Ledaren för det militäruppror som planerades, general Emilio Mola, fanns i Pamplona, José Sanjurjo i Lissabon och Francisco Franco var militärguvernör på Kanarieöarna. Åtgärderna skulle med tiden visa sig otillräckliga.
I maj avsattes presidenten Alcalá Zamora i författningsenlig ordning, en åtgärd föranledd av hans inblandning i de övergrepp som skett under det asturiska upproret. Han efterträddes av Manuel Azaña. Casares Quiroga, från Republikanska vänstern, blev ny regeringschef.
Inom högern började en ny enighet så småningom uppnås. Det spanska fascistpartiet, Falangen, anslöt sig till generalernas kupplaner. Anslöt sig gjorde också åtskilliga CEDA-ungdomar. Carlisterna tvekade dock fortfarande. Den 12 och 13 juli 1936 inträffade två politiska mord som kom att utlösa inbördeskriget. José Castillo, officer vid stormgardet (Guardia Asalto, en polisstyrka som bildats för att skydda republiken), mördades av en grupp falangister. Detta var det andra politiska mordet på en socialistisk officer inom loppet av några månader och det väckte en fruktansvärd ilska. Som hämnd lät några av Castillos officerskamrater mörda monarkisten och ledaren för parlamentets opposition Calvo Sotelo. Mordet pa Sotelo ledde till att carlisterna slöt upp bakom generalernas kupplaner.
I den spända situationen deklarerade kommunistpartiet och UGT sitt fulla stöd för regeringen. De begärde också att regeringen Quiroga skulle dela ut vapen till de fackliga landsorganisationerna, vilket den vägrade.
Upproret börjar
Den 17 juli 1936 inleddes militärens, högerns och fascisternas revolt. Detta skedde i den spanska kolonin Marocko. Den 18 juli spred sig revolten till själva Spanien. Trots det mycket allvarliga läget höll Quiroga fast vid sitt beslut att inte lämna ut vapen till arbetarna. Frågan var vilka institutioner som kunde tänkas stödja regeringen. Armén, liksom Guardia Civil, deltog i upproret. Det oansenliga flygvapnet var i stort sett lojalt. Inom marinen revolterade matroserna när deras officerare tänkte svika republiken. Resultatet blev att en majoritet av örlogsfartygen förblev lojala. Även Guardia Asaltos medlemmar undvek i de flesta fall att gå över till fascisterna. De styrkor som republiken hade tillgång till var dock långt ifrån tillräckliga för att upprorsmakarna skulle kunna nedkämpas med militära medel.
Premiärminister Quiroga avgick under det spända läget och efterträddes av Martinez Barrio, ledare för den Republikanska unionen och ansedd som en mästare när det gällde att medla. Barrio försökte nå en kompromisslösning med kuppgeneralerna, men alla förslag avvisades.
Vid den här tidpunkten var Francisco Franco långt ifrån den självklare ledaren för revolten. Den mest naturliga ledaren hade varit José Sanjurjo eller Emilio Mola, som båda var mer erfarna än Franco och ägde större respekt hos sina officerskollegor. När Mola och Sanjurjo förolyckades under två separata flygningar i början av inbördeskriget lyckades Franco manövrera sig fram till en ställning där han hade den absoluta makten. En position som han inte skulle släppa förrän vid sin död. Efter att ha misslyckats i sitt medlingsförsök avgick Martinez Barrio och efterträddes den 19 juli av José Giral fran Republikanska vänstern. Regeringen Giral gav genast efter för landsorganisationernas krav och vapen delades ut till UGT:s och CNT:s högkvarter. De tidigare motsättningarna mellan de olika vänsterfraktionerna upphörde och en mängd gatustrider utbröt mellan fackföreningsfolket och upprorsmakarna.
Dåligt beväpnade, klädda i vardagskläder och arbetsoveraller, lyckades arbetarna inte bara stå emot militären utan erövrade till och med flera strategiska platser. I Madrid, Barcelona och Valencia slogs upproret ner och regeringen kunde behålla kontrollen. På andra håll gick det sämre. Fascisterna kontrollerade snart norra delarna av Spanien, förutom Asturien och de baskiska provinserna samt delar av Andalusien, vilka hölls av republikens styrkor.
Kuppen kunde i det här läget ha kvävts i sin linda, fascisterna saknade helt enkelt tillräckligt med stridsvilliga förband på fastlandet. Kuppgeneralernas bästa trupper fanns i Marocko, dels främlingslegionen, dels marockanska enheter, men det saknades möjligheter att föra över dessa till fastlandet. Franco vädjade i det läget till Hitler och Mussolini om hjälp, vilket han också fick. Tyska transportplan började föra över trupper medan italienska krigsfartyg drev undan republikens fartyg. Från norr inledde Mola sitt angrepp mot Madrid men hejdades av arbetarmilisen. Söderifrån ryckte den nyligen överförda Afrikaarmén fram och i augusti lyckades fascisterna etablera kontakt med nordfronten.
I september bildade socialisten Largo Caballero en ny regering som i större utsträckning än den tidigare representerade de olika partiernas styrkeförhållanden. I den nya regeringen ingick kommunister och senare också anarkister.
Under månaderna som följde förekom massarresteringar och massavrättningar. Grymheter begicks på båda sidor när gamla oförrätter gjordes upp under krigets täckmantel. Ändå kan man klart konstatera att fascisterna stod för merparten av övergreppen och även satte terrorn i system. Spanska främlingslegionen och de marockanska förbanden gick fram med oerhörd grymhet. Deras marschväg kantades av en orgie av mord och våldtäkter i en omfattning som Spanien aldrig tidigare upplevt. Det räckte att tillhöra en fackförening eller vara för republiken för att omedelbart bli avrättad. Ett av offren for denna hämningslösa förföljelse var den kände andalusiske poeten Federico Garcia Lorca.
Spaniens grannländer tog snabbt ställning i konflikten. Portugal kom i praktiken att fungera som Francos allierade medan Frankrike inledningsvis gav viss hjälp åt republiken. Tyskland och Italien trappade upp sitt helhjärtade stöd till de spanska fascisterna. Sedan tidigare hade Spanien och Frankrike ett avtal om leveranser av vapen och krigsmateriel, dessutom var det internationell praxis att ett lands lagliga regering ägde rätt att köpa vapen för att försvara sig mot inhemska uppror. Dessa båda fakta åberopade den spanska regeringen när man bad Frankrike om hjälp. Rädslan för Tyskland ledde dock till att den engelska regeringen redan i juli hotade med att lösa sig från sina förpliktelser gentemot Frankrike enligt Locarnoavtalet, om Frankrike inte upphörde med sitt stöd till den spanska republiken. Locarnoavtalet innebar att Storbritannien måste hjälpa Frankrike i händelse av ett krig med Tyskland.
I krigets inledningsskede stred även kvinnor i de spontant organiserade folkmiliserna mot fascisterna
Nonintervention
Som en följd av de engelska påtryckningarna bröt Frankrike sitt avtal med Spanien genom att vägra infria löftet om vapenleveranser. I fotspåren av detta löftesbrott lade den tvehågsna regeringen Blum fram ett förslag till en så kallad noninterventionsöverenskommelse, som innebar ett förbud av vapenexport till båda sidorna i det spanska inbördeskriget. Storbritannien gav sitt bifall liksom samtliga europeiska länder, inklusive Sverige men med undantag för Schweiz. Vapenblockaden följdes under 1937 av frivilligförbud och tillförselkontroll. För den som ville veta och den som ville se visade 1930-talet upp alla tecken på en annalkande storkonflikt mellan demokrati och diktatur, och med ett sannolikt hot om världskrig, om inte fascismen stoppades. De mest inflytelserika demokratierna, Storbritannien och Frankrike, valde eftergifternas väg och hoppades att stormen skulle bedarra eller att Tysklands aggression skulle riktas mot Sovjetunionen. Även efter det att bevis lagts fram att Tyskland och Italien deltog med reguljära styrkor på Francos sida fortsatte man att driva noninterventionspolitiken, en politik som i praktiken endast kom att innebära att den lagligt valda regeringen inte fick någon möjlighet att köpa de vapen som var nödvändiga för en seger. De borgerliga demokratierna offrade Spanien så som man tidigare hade accepterat Hitlers utvidgning av det tyska riket och Italiens erövring av Abessinien. Genom detta hoppades man att Tyskland och Italien skulle bli nöjda när deras respektive länder hade uppnått vissa expansionskrav. Storbritanniens och Frankrikes beslut om nonintervention kom snabbt att följas av andra stater, bland annat de skandinaviska länderna. Beslutet var inte oomtvistat utan innebar ofta många långa och hårda diskussioner i respektive land. Det norska kommunistpartiets ledare Egede Nissen skrev 1938:
”Varje norrman ska veta att fascismen står beredd vid Nordens gräns, som är Danmarks gräns mot syd, för att om möjligt flytta fascismens och slaveriets gränspelare norrut. Fascismens seger i Spanien kommer att vara signalen till detta. Därför är det norska folket direkt intresserat av att det spanska folket segrar i kampen mot fascismen”.
Egede Nissen fick mer rätt än han kanske själv föreställt sig. Nästan på dagen ett år efter fascismens seger i Spanien invaderades Danmark och Norge av tyska trupper.
Noninterventionskommittén, som sammanträdde första gången den 9 september 1936, hade som uppgift att se till att ickeinblandningsavtalet efterföljdes. Kontrollen skulle upprätthållas av observatörer och av krigsfartyg från avtalsländerna. Som ledamöter av kommittén deltog Tyskland och Italien i bevakningen av Spaniens gränser och kunde obehindrat både föra in egna trupper och materiel, stoppa hjälpsändningar till den republikanska sidan och angripa republikens fartyg och städer. Följden blev att tillförseln till den lagliga regeringen nästan helt stryptes medan Franco fick all materiel han behövde. De italienska styrkorna i Spanien hade i mitten av 1937 vuxit till 50 000 man. Tyskland kom att bidra med omkring 17 000 man. Republiken kontrollerade Spaniens guldreserv, vilket borde ha inverkat starkt på förmågan att vinna kriget eftersom fascisterna saknade underlag för en egen valuta. Fascisternas problem löste sig dock snabbt genom en långfristig kredit hos Texas Oil för att täcka behovet av drivmedel. Franco hade också Spaniens rikaste person på sin sida, Juan March. Denne hade redan gjort sig ett namn under Prima de Riveras diktatur då han varit en anhängare till denne, senare hade han understött Falangen och nu gav han sitt helhjärtade stöd åt upprorsgeneralerna. Hans och andra industriledares inflytande gjorde att de spanska fascisternas ekonomi kunde fungera relativt ostörd trots avsaknaden av en guldreserv. Franco mottog också mängder av krigsmateriel och annan utrustning av Hitler och Mussolini. De vapen och den utrustning Franco inte fick till skänks erhöll han på kredit eller mot inteckningar i bland annat den spanska gruvnäringen.
Republiken förde på ett tidigt stadium över sin guldreserv till Sovjetunionen. Man kunde således betala för sig när det gällde sovjetiska leveranser samtidigt som man erhöll rent bistånd. Som helhet var den hjälp den spanska republiken fick mycket begränsad. Mexico och Tjeckoslovakien bidrog också med vapen, men ländernas industriella förmåga gjorde att hjälpen var begränsad. Sovjetunionen anslöt sig så småningom i princip till non-interventionsplanen, men fortsatte ändå att sända vapen och förnödenheter till Spanien eftersom Tyskland och Italien inte stoppade sina transporter av trupper och materiel till Franco. I Paris bildades under juli – augusti 1936 den internationella Spanienkommittén vars syfte var att hjälpa den spanska regeringen. En intensiv agitation kom att bedrivas både i Amerika och Europa för att ge humanitär hjälp till Spanien.
Republikansk affisch: ”Res er mot den italienska invasionen av Spanien!”
Samtidigt fortsatte det spanska inbördeskriget med full styrka. I november 1936 blev situationen i Madrid alltmer desperat. Regeringen, som fruktade att staden skulle falla, flydde till Valencia. Den följdes av en rad ämbetsmän och politiker med undantag for kommunisterna. I Madrid bildades en försvarsjunta med representanter för folkfrontens olika partier. Franco gick till anfall mot Madrid med sin Afrikaarmé av tränade legosoldater, republiken svarade med att sända ut sina i all hast skapade milisförband, bestående till största delen av fackföreningsmedlemmar och andra medborgare som slöt upp på republikens sida. Omkring 2000 frivilliga ingick i den nyligen bildade internationella brigaden och deras insats var oerhört betydelsefull de här novemberdagarna. Med sin disciplin och stridsvilja hjälpte de till att rädda Madrid och visade det spanska folket att det inte stod ensamt. Striden om Madrid avstannade den 23 november och de två arméerna började gräva ner sig. Under de närmaste månaderna ägnade sig republiken åt att försöka skapa en armé av de olika milisförbanden. Kvinnorna, som i slaget om Madrid hade kämpat i första linjen, flyttades från fronttjänst och fick i fortsättningen tjänstgöra som sjuksköterskor eller i andra icke stridande befattningar. Enhetliga uniformer infördes. Många hade tidigare slagits i sina privata kläder ofta utstyrda med röda halsdukar. Republiken stod dock inte bara inför problemet att av civilister skapa en armé. Det gällde också att få enighet och disciplin inom sina egna led.
Maj-dagarna
Den tillfälliga enigheten mellan kommunister och anarkosyndikalister höll efter hand på att upplösas. I maj 1937 utbröt regelrätta strider i Kataloniens huvudstad Barcelona. Å ena sidan stod CNT och POUM-anhängare och på andra sidan den republikanska regeringen, med kommunisterna som den starkast pådrivande kraften. Konflikten var sammansatt och komplicerad. Mycket förenklat kan den förklaras så att anarkosyndikalisterna dels ville behålla sin självständiga ställning och inte ingå i den reguljära armé regeringen höll på att organisera, dels ville man fullfölja den påbörjade sociala revolutionen samtidigt som kampen mot fascisterna skulle föras. Som ett led i detta skapade anarkisterna jordbrukskollektiv och införde likalönsprincip i många av de företag de ägde kontroll över.
En av de traditionellt stora skiljelinjerna var anarkisternas princip att makten skulle decentraliseras och staten avskaffas, medan kommunisterna strävade efter centralisering och ansåg att staten var nödvändig. Kommunistpartiet och de övriga regeringspartierna menade att genomgripande sociala förändringar måste vänta till dess att fascismen besegrats. Därtill kom så en stark fiendskap mellan de antistalinistiska kommunisterna i POUM och det till Komintern anslutna spanska kommunistpartiet. POUM och anarkisterna som inte var ideologiskt överens förenades i sitt motstånd mot kommunisterna vars linje i stort sett stämde med centralregeringens. De två sidorna var helt enkelt oförenliga och det fanns ingen samlande gestalt som kunde skapa den enighet som så väl behövdes.
Efter en veckas gatustrider i Barcelona slöts en vapenvila och CNT och POUM lämnade över sina vapen. Striderna hade kostat närmare 2 000 döda och sårade.
Oroligheterna ledde i sin förlängning till Largo Caballeros fall. Han efterträddes av Juan Negrin vilken tillhörde socialistpartiets högerfalang. Negrin kom att behålla sin post som regeringschef fram till republikens upplösning i mars 1939.
Guernica
Under vintern 1936 och våren 1937 fortsatte fascisterna sina försök att isolera Madrid. När striderna inte kom till något avgörande vände de istället sin uppmärksamhet norrut. Baskien och Asturien hade sedan början av kriget varit isolerade från övriga delar av republikens områden och endast fått hjälp sjövägen. Beslutet att angripa de norra delarna var både militärt, ekonomiskt och ideologiskt motiverat. I norr fanns förutom järnmalm och kol en betydande industri, viktiga tillgångar för ett land i kriget. Francos påstående att han stred mot de ateistiska ”röda” stämde dock inte. Den baskiska befolkningen var både katolsk och till stora delar borgerlig, även om arbetarrörelsen hade ett visst inflytande. Trots denna traditionellt konservativa inställning hade baskerna lojalt slutit upp på republikens sida.
Den 26 april anföll tyska Luftwaffe Guernica, baskernas heliga stad. När rökmolnen lättat kunde man konstatera att drygt 3 000 människor dödats eller skadats. En hel värld upprördes men ingen regering agerade för att förhindra en upprepning av katastrofen. Tre år senare skulle stora delar av Europa få uppleva samma typ av urskillningslös terrorbombning som den Guernica fick utstå.
I ett snabbt fälttåg erövrade Franco de nordliga kuststäderna Bilbao och Santander. Asturien föll i oktober, trots det fortsatte många asturier att bekämpa fascisterna från tillhåll i bergen och utvecklade en relativt omfattande gerillaverksamhet. Baskernas självständighet var över och en tid av hårt förtryck inleddes.
Den 6 juli gick de republikanska styrkorna under general José Miaja till offensiv vid Brunete väster om Madrid. Med en styrka på 50 000 man, vari ingick flera enheter ur de internationella brigaderna, försökte Miaja omringa de fascister som befann sig i utkanten av huvudstaden. Regeringstrupperna uppnådde dock inte sitt mål utan förlorade slaget.
I december 1937 kom så vändpunkten i inbördeskriget. Regeringstrupperna anföll och erövrade Teruel. Francotrupperna gick till motanfall och lyckades återerövra staden i februari 1938. Vid det laget var rebellerna överlägsna både militärt och numerärt. Framryckningen fortsatte in i Katalonien och styrkor trängde fram till Medelhavet och klöv republiken i två delar. Från ögruppen Balearerna inledde det italienska flygvapnet en våg av bombningar mot Barcelona. Den spanska republiken vacklade men gav inte upp. Under försommaren samlade den sig till en sista stor kraftansträngning.
Slutet
Den 25 juli 1938 inleddes en av krigets djärvaste operationer. I mörker och utan artilleriförberedelse tog sig regeringstrupperna över floden Ebro och ryckte fram. Under några dagar verkade det som om en förbindelse mellan de två republikanska halvorna skulle kunna upprättas men regeringen förmådde inte utnyttja den framgång som företaget hade haft under initialskedet. Offensiven utvecklades istället till ett utnötningsslag där fascisternas överlägsenhet i flyg och artilleri gjorde sig gällande. Republiken förlorade 70 000 man vid Ebro. Fascisterna behöll trots stora förluster sin strategiska ställning.
De internationella brigaderna hade deltagit i offensiven och lidit fruktansvärda förluster. Slaget kom att bli deras sista stora strid. Den 21 september meddelade regeringen Negrin Nationernas Förbund att den under internationell kontroll skulle dra bort alla utländska frivilliga. Därmed skulle även krav kunna ställas på de tyska och italienska truppernas bortdragande. Den spanska regeringens beslut var ett försök att beveka Storbritannien och Frankrike att också upphäva noninterventionspolitiken. Det spanska beslutet visade sig emellertid verkningslöst. Storbritannien, Frankrike och övriga länder fortsatte att förvägra den lagliga regeringen hjälp.
Storbritanniens vägran att riskera en konfrontation med Tyskland och Italien innebar också slutet for den tjeckiska demokratin. Genom München-överenskommelsen i september 1938 överlämnade Chamberlain i realiteten Tjeckoslovakien till Hitler. Därmed hade en av Europas främsta demokratier gått i graven. Händelsen blev ett memento för den spanska republiken.
Dagen före julafton 1938 inledde fascisterna sin slutoffensiv mot den republikanska nordarmén. Den 10 februari erövrades hela Katalonien.
Ett nationellt försvarsråd grep makten i Madrid. Försvarsrådet stöddes av samtliga partier utom kommunistpartiet. Ett inbördeskrig i inbördeskriget bröt ut mellan försvarsrådets styrkor och kommunisterna. De senare krossades och fredsförhandlingar med Franco inleddes. Denne krävde villkorslös kapitulation, något som inte kunde accepteras. Fascisterna fortsatte offensiven under mars och inför detta anfall upplöstes den republikanska fronten av sig själv och Madrid kapitulerade. Den första april 1939 förklarade Francisco Franco officiellt att kriget var avslutat.
Den nya fascistiska regimen erkändes av samtliga stormakter med Sovjetunionen som enda undantag.
Minst 600 000 spanjorer hade dödats i inbördeskriget. Nästan lika många hade tvingats gå i landsflykt. Åren efter krigets slut avrättades tiotusentals spanjorer och hundratusentals sändes till fängelser eller koncentrationsläger. En obarmhärtig diktatur inleddes som inte kom att upphöra förrän efter Francos död.
